Ofta upplever patienter att de undviker aktivteter, som de tidigare klarat, på grund av obehag och smärta. Det är heller inte ovanligt med en osäkerhetskänsla och instabilitet i knät. En röntgen verifierar ofta det man upplever, men tidigt i sjukdomsförloppet kan det vara svårt att se något på röntgen. Då är det de kliniska symptomen som får leda läkaren eller sjukgymnasten i diagnosen.
Diagnosen artros ställs ofta med hjälp av röntgen. Förändringar som syns på röntgen utvecklas långsamt och de flesta som har ont i knät har nödvändigtvis inga synliga förändringar på röntgen. Det dröjer ofta flera år från symptomdebut till diagnos, vilket skapar oro hos patienten och fördröjer behandlingsprocessen.
Ortoser hjälper patienter med artros, läs mer här om hur den fungerar.
Fysisk aktivitet och artros
Förslitning, som tidigare användes synonymt till artros, är missvisande och kan leda tankarna till ett oåterkalleligt tillstånd, som ska skyddas från ytterligare belastning. Flera studier pekar nu på att artros inte orsakas av ”slitage” av leden och att måttligt fysiskt aktiva personer inte löper större risk att försämras.
Övervikt - en riskfaktorÖvervikt har också klarlagts som en riskfaktor. Studier visar att 7 kg övervikt fördubblar risken för artrosutveckling. Brosket är beroende av måttlig, dynamisk belastning för att bevara balansen mellan uppbyggnad och nedbrytning . Artros kännetecknas av en obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av brosksubstans, som leder till försämrad funktion i leden.